Turkiet
Från Solna Business Park till Turkiet över några timmar.
Det var minst sagt snabba puckar på kontoret förra veckan. Fredag morgon och jag hade ingen aning om vad som väntade denna dag. Kom till kontoret och en leverans hade inte anlänt som lovat från vår leverantör. Jag och min kollega Emelie fick då i uppdrag att åka till Turkiet samma dag för att träffa leverantören och prata lite vett i honom.
Detta fick vi reda på runt 11.00 tiden och jag snabbade mig hem för att packa ihop det viktigaste, med andra ord passet. Något mer hann jag inte tänka att jag behövde. Tillbaka till kontoret för att ta med lite dokument och sedan vidare till Arlanda. Vi fick ett flyg som avgick 17.10 och vi tog det lugnt med att äta lunch, hinna jobba lite och kolla på alla stressade människor. 16.30 fick vi för oss för att gå igenom passkontrollen för att komma in i rätt gate. Passkontrollanten sa att mitt pass hade gått ut och luften gick ur mig. Tankar som att släppa iväg Emelie själv, "hur-dum-får-man-vara-som-inte-kollar-passet" och vad fan gör jag nu, gick igenom mitt huvud på ca 10 sekunder. Fick SPRINGA till Tullhuset (samt taxi en bit) och skaffa ett provisoriskt pass. (980:- käpprätt åt helvete) När jag väl stod utanför med ett pass i handen igen visste jag inte hur jag skulle ta mig tillbaka till rätt terminal. Klockan tickade ifrån mig. Frågade en tjej utanför Tullhuset hur jag kom till terminal 5 och hon erbjöd sig att skjutsa mig. TACK GODE GUD FÖR OSVENSKA SVENSKAR!! Skulle detta gå vägen ändå, tänkte jag där jag satt i baksätet på denna Mazda? SPRANG tillbaka till passkontrollen igen och tydligen var jag nu kändis på Arlanda. Folk andades ut och jag hörde folk som viskade "Åh, hon hann!". Ja, jag hann alltså. På mindre än 40 min hann jag springa till tullhuset (jag tackar mig sälv för alla timmar jag har plågat mig på löpbandet!), haffa en taxi, skaffa mig ett provisoriskt pass och hitta en vänlig själ som skjutsade mig tillbaka till rätt terminal.
Väl framme i Turkiet, tre timmar senare, kör vår leverantör omkring oss i Istanbul i mer än två timmar innan han hittar till vårat hotell som en annan kollega på kontoret hade förbokat åt oss.
Någon bokning var inte registrerad och hotellet var fullbokat. Klockan var kring midnatt och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ytterligare en timmes bilfärd och vi hittade ett nytt hotell. När vi kom upp på rummet helt utpumpade efter den overkliga dagen, vek vi oss av skratt (trötthet?) när vi såg hur klaustrofobiskt litet rummet vi skulle sova i var. Emelie som är ca 1.80 lång hade fötterna utanför sängkanten när hon lade sig ner. Det gick knappt att gå vid sidan om sängen. När vi skulle vädra rummet eftersom det stank av rökelse upptäckte vi att det satt spånskivor för fönstret. Samt att hela rummet gick i tonen beige var inte mindre skrattretande.
Vi var vaken till 02.00 på natten eftersom vi var tvungen att ha möte med vår leverantör nere i Hotellobbyn.
Dagen efter var det åter dags att åka tillbaka till Sverige med två resväskor fullproppade med prover.
Minst sagt overklig resa och nu i efterhand kan jag inte annat än skratta åt hela situationen.
Nedan följer lite bilder från resan.
Det var minst sagt snabba puckar på kontoret förra veckan. Fredag morgon och jag hade ingen aning om vad som väntade denna dag. Kom till kontoret och en leverans hade inte anlänt som lovat från vår leverantör. Jag och min kollega Emelie fick då i uppdrag att åka till Turkiet samma dag för att träffa leverantören och prata lite vett i honom.
Detta fick vi reda på runt 11.00 tiden och jag snabbade mig hem för att packa ihop det viktigaste, med andra ord passet. Något mer hann jag inte tänka att jag behövde. Tillbaka till kontoret för att ta med lite dokument och sedan vidare till Arlanda. Vi fick ett flyg som avgick 17.10 och vi tog det lugnt med att äta lunch, hinna jobba lite och kolla på alla stressade människor. 16.30 fick vi för oss för att gå igenom passkontrollen för att komma in i rätt gate. Passkontrollanten sa att mitt pass hade gått ut och luften gick ur mig. Tankar som att släppa iväg Emelie själv, "hur-dum-får-man-vara-som-inte-kollar-passet" och vad fan gör jag nu, gick igenom mitt huvud på ca 10 sekunder. Fick SPRINGA till Tullhuset (samt taxi en bit) och skaffa ett provisoriskt pass. (980:- käpprätt åt helvete) När jag väl stod utanför med ett pass i handen igen visste jag inte hur jag skulle ta mig tillbaka till rätt terminal. Klockan tickade ifrån mig. Frågade en tjej utanför Tullhuset hur jag kom till terminal 5 och hon erbjöd sig att skjutsa mig. TACK GODE GUD FÖR OSVENSKA SVENSKAR!! Skulle detta gå vägen ändå, tänkte jag där jag satt i baksätet på denna Mazda? SPRANG tillbaka till passkontrollen igen och tydligen var jag nu kändis på Arlanda. Folk andades ut och jag hörde folk som viskade "Åh, hon hann!". Ja, jag hann alltså. På mindre än 40 min hann jag springa till tullhuset (jag tackar mig sälv för alla timmar jag har plågat mig på löpbandet!), haffa en taxi, skaffa mig ett provisoriskt pass och hitta en vänlig själ som skjutsade mig tillbaka till rätt terminal.
Väl framme i Turkiet, tre timmar senare, kör vår leverantör omkring oss i Istanbul i mer än två timmar innan han hittar till vårat hotell som en annan kollega på kontoret hade förbokat åt oss.
Någon bokning var inte registrerad och hotellet var fullbokat. Klockan var kring midnatt och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ytterligare en timmes bilfärd och vi hittade ett nytt hotell. När vi kom upp på rummet helt utpumpade efter den overkliga dagen, vek vi oss av skratt (trötthet?) när vi såg hur klaustrofobiskt litet rummet vi skulle sova i var. Emelie som är ca 1.80 lång hade fötterna utanför sängkanten när hon lade sig ner. Det gick knappt att gå vid sidan om sängen. När vi skulle vädra rummet eftersom det stank av rökelse upptäckte vi att det satt spånskivor för fönstret. Samt att hela rummet gick i tonen beige var inte mindre skrattretande.
Vi var vaken till 02.00 på natten eftersom vi var tvungen att ha möte med vår leverantör nere i Hotellobbyn.
Dagen efter var det åter dags att åka tillbaka till Sverige med två resväskor fullproppade med prover.
Minst sagt overklig resa och nu i efterhand kan jag inte annat än skratta åt hela situationen.
Nedan följer lite bilder från resan.
kommentera
